onsdag 24 augusti 2016

CRPS

Så har jag nu, efter 8 år av smärta, äntligen fått en diagnos. Jag vet nu varför jag har så ont och inte kan stå och gå på mina fötter. Jag har en nervsjukdom som heter CRPS (complex regional pain syndrome), som för att förklara det enkelt innebär att mina nerver har blivit "felkopplade" kan man säga och skickar felaktiga smärtsignaler till hjärnan hela tiden. Nerverna tror att all form av beröring och belastning är smärta och det orsakar denna brännande nervvärk som jag levt med så  länge. Jag har aldrig riktigt kunnat förklara känslan eller intensiteten av smärtan som ibland gör mig illamående och kallsvettig (exempelvis efter jag gått och handlat i en liten affär eller stått i en kö)men jag hittade detta på en amerikansk sida som kanske kan förklara en del av hur ont jag faktiskt har och att en liten promenad på 5 minuter för andra inte är något problem men för mig är omöjligt. Det handlar inte om att jag inte vill följa med er, hälsa på er eller göra saker med er. Det handlar enbart om att jag inte kan!



"CRPS, COMPLEX REGIONAL PAIN SYNDROME, formerly known as RSD or Reflex Sympathetic Dystrophy, is ranked as the most painful form of chronic pain that exists today by the McGill Pain Index.

CRPS pain is characterized as constant, extremely intense, and out of proportion to the original injury. CRPS pain is typically accompanied by swelling, skin changes, spasms, extreme sensitivity, and can often be debilitating. It usually affects one or more of the four limbs but can occur in any part of the body and CRPS spreads in over 70% of its victims to additional areas"




Bildresultat för crps pain level picture



För den som vill läsa mer om det tyckte jag att denna sida var väldigt bra:

http://www.rsdhope.org/



Utöver det har jag också Mortons Neurom på två ställen på ena foten och förmodligen på den andra också. I vanliga fall kan man operera Mortons men inte i mitt fall just nu i alla fall eftersom mina nerver är i full kaos och jag är i det värsta skovet på flera år. Fokus nu blir remiss till smärtenheten i Västerås för att se vad vi kan göra för att lindra smärtan och lugna nerverna för att sedan kunna fundera över en operation.



Hur känns det då? Det känns... skönt... och hemskt på samma gång. Prognosen för att bli av med CRPS är bäst när man får diagnosen så snabbt som möjligt, i mitt fall tog det 8 år och jag såg på min läkare att det är att hoppas för mycket att någonsin bli bra. Däremot öppnar sig en ny värld av eventuell hjälp i form av lindring av smärta, vilket kanske kan göra mitt liv bättre än vad det är idag. Hur det än är och hur mycket jag än vaknat i natt och funderat över det här med att jag förmodligen har en kronisk sjukdom som inte blir bättre och som i 70% av fallen sprider sig till andra kroppsdelar så vet jag i alla fall vad det är som helt tar över mitt liv och gör mig fånge i min egen kropp. Det är inte jag som är knäpp och det gör faktiskt så ont som jag känt det. Jag är inte sämre idag än igår, jag bara vet vad det är som är fel och ovissheten har nästan varit det jobbigaste måste jag säga. Med diagnos kommer rätt till hjälp även om jag säkert måste bråka mig fram till den också. Jag känner mig inte mer ledsen idag än igår, kanske lite mer rädd och om jag tillåter mig så naturligtvis känns det orättvist och hopplöst frustrerande hemskt, men det har det gjort i 8 år och diagnosen förändrar inte just den biten. Jag tror nog faktiskt att jag mest ser den som en möjlig väg till hjälp. Jag håller tummarna i alla fall för att det blir så.



/e

söndag 21 augusti 2016

Till Totte.

Hej Totte, det är mamma. Tiden går så väldigt fort nu och du är redan alldeles snart 6 månader. Ett halvt år sen är det alltså som du kom den där kalla natten. Tänk jag minns det enbart med glädje din förlossning fast den var så speciell och naturligtvis inget jag valt innan. Men det var en så häftig upplevelse att bara hänga med en kropp som helt själv vet vad den ska göra och agerar därefter medan hjärnan bara chockad fick titta på. Lite så kändes det faktiskt. Häftigt var det i alla fall.

Du då, hur står det till med dig såhär ett halvår senare? Du är en väldigt glad och charmig liten bebis alltsom oftast. Du har lätt till skratt och älskar när man busar med dig, leker tittut eller kittlar dig på revbenen. Du skrattar allra lättast åt dina systrar just nu, Lotta behöver oftast bara visa sig så skrattar du och får du vara där de är är du lugn och nöjd med det länge. Jag fullkomligt älskar det där skrattet!

Du rullar omkring som en rulltårta här hemma, det är så du tar dig fram just nu. Du kan bestämma dig för någonstans du vill gå (rulla) och snabbt som ögat når du dit du vill genom att helt enkelt rulla. Ofta får jag ta bort dig från alla sladdar i eluttagen för de gillar du och dit försöker du ta dig jämt! Gåstolen är också en favorit och i den kan du ta dig både framåt och bakåt.

Du har lärt sig sitta nu och kan sitta själv utan stöd långa stunder. Bara ibland tippar du över på sidan men lägger man kuddar runt dig kan du sitta och leka med något alldeles själv. Det är stort!

För två veckor sedan fick du första febern, tredagarsfebern, och samtidigt var du snorig, hostig och fick två (!!) tänder. Det var en tuff liten period minsann. Men nu är du som vanligt igen med två söta framtänder nere som sticker ut.

Du tycker inte om att sova riktigt tror jag. På dagarna sover du tre gånger men oftast väldigt kort varje gång. 20-30 minuter, sen vaknar du och är stört omöjlig att söva om. Du vill amma dig till sömns, annars vill du inte gärna amma på dagarna utan äter hellre gröt eller någon puré du börjat få smaka på. På natten ammar du fortfarande varannan eller var tredje timma, vilket jag hoppas du kanske kan dra ut liiite mer på här snart.

Du gillar när man sjunger för dig. Då tittar du med stora ögon och är alldeles still. Om du är gnällig eller ledsen och ingenting annat funkar kan det hjälpa en liten stund med babblarna, de gillar du!

Du sitter gärna i knät men sitter inte still och gosar utan vill att något ska hända hela tiden och du har väldigt långa armar nu känns det som. Allt som är på bordet når du när du sitter i knät. Du står väldigt gärna upp men orkar inte jättelänge åt gången.

Det känns som att du funnits alltid fast det egentligen inte är så länge men redan är du mig så viktig. Så självklar. Så otroligt älskad från start, av alla i familjen. Penni skrev en filminbjudan en gång till dig när du fortfarande var i min mage och i den stod det "bebisen är med i familjen" och det har du verkligen varit från start. Till och med innan du fanns var du med i familjen. Du var sista pusselbiten min älskade son och det är så spännande att få se dig utvecklas varje dag. Tänk vad mycket som hänt sen du kom och tänk vad mycket som kommer ha hänt till nästa brev. Spännande!



























/Mamma



- iPhonemelie

onsdag 30 mars 2016

5 saker jag...

... helt glömt bort sedan jag hade bebis sist...

1. Hur det känns att vara trött! Man har aldrig varit trött tills man har ammat, torkat, tröstat, bytt blöja, bytt pyjamas, ammat, torkat, tröstat, bytt blöja, bytt kläder på sig själv, bytt pyjamas, ammat igen och så vidare. Igår la jag nästan en full bajsblöja i tvättmaskinen och en smutsig pyjamas i papperskorgen. Jag är helt enkelt trött!

2. Hur mycket kräks man badar i! Herre Signe du och råde säger jag bara! Tvättmaskinen går i ett och det krävs flera ombyten per dag, inte bara för lilleman!

3. Hur okej man blir med bebiskräks och bebiskiss! Man kommer på sig själv med att tänka att det där var ju bara lite kräks på tröjan, ingen idé att byta än för det kommer säkerligen mera snart!

4. Hur svårt det är att räcka till till alla i början. Hur otroligt uppbunden man blir och hur alla vill något av en och det är omöjligt att tillgodose allas behov samtidigt. Där har vi en av anledningarna till varför jag älskar att de får vara på förskolan 15h/vecka de två stora! Så jag får fokusera helt på bebis och de får ha roligt med kompisarna!

5. Hur underbart de luktar (trots kräket)! Hur det känns att ha det där varma, mjuka lilla livet sovandes på bröstet! Hur det pirrar i hela min kropp när jag får ha honom nära mig, fast jag väcks mitt i natten! Hur hjärtat nästan stannar när hans små ögon fäster blicken vid mina! Hur mycket man kan älska något så litet och nytt!

Helt enkelt hur fantastiskt underbart det är att ha en bebis!

/iPhonemelie

onsdag 16 mars 2016

Till Totte!

Hej Totte, det är mamma. Nu har du varit hos oss i två veckor fast det känns allt som du funnits med längre. Du kom med dunder och brak vill jag lova natten till skottdagen. Du hade oväntat bråttom ut så vi hann inte ens till BB utan fick stanna på en parkering vid en bensinmack mitt i natten och vänta in ambulans. Där valde du att komma ut, halvt i vår bil och halvt på ambulansbåren ute -8 grader.

Du mådde bra nästan direkt, du var lite kall bara men annars var det inget speciellt. Jag mådde också bra nästan direkt, lite chockade bara var vi nog både din pappa och jag. Visst hade jag kanske inte valt att få dig precis såhär, men allt gick ju så bra och jag känner mig faktiskt tacksam över att jag har fått vara med om denna förlossning och framför allt tacksam över att allt gick så bra som det gjorde. Det gjorde vi bra du och jag!

Du vägde 3765g och var 51cm lång och såg (ser fortfarande faktiskt) precis ut som din pappa. Du åt bra från start och äter gärna hela hela tiden. Sova gör du mycket men helst i famnen, då kan du sova hur länge som helst. Och jag kan ligga och bara titta på dig när du sover. De miner du gör är underbart söta.

Dina systrar är väldigt måna om dig och tycker det är jätteroligt de korta stunder du är vaken och tittar. De vill gärna ta hand om dig lite och stoppa i nappen om den ramlar ut och så. När du gråter springer de till mig direkt och säger att du vill ha mat. Snabbt ska det gå också.

Från första minut tog du mig med storm min älskade son. Kärleken är även denna gång nästan golvade och svår att göra rättvisa med ord. Men jag kan säga att jag är lycklig, så väldigt lycklig över dig min skatt.









- iPhonemelie

måndag 8 februari 2016

På det sjätte smäller det!

Sitter vid ett färdigätet frukostbord och skriver en lista. En lista över det vi ska göra idag, på den stora dagen som vi väntat så på. En lista så vi inte ska glömma något. Det är bra med listor.

Just den här listan får det att pirra i hela kroppen på mig av förväntan. Den här listan är starten på vårt nya kapitel i våra liv. Starten på vad jag hoppas ska bli hela mina barns uppväxt. Jag älskar den här listan med hela kroppen känner jag. Den här lilla listan som börjar med:

Mät fönster för rullgardiner...

och slutar med:

TA MED TOAPAPPER!

Idag får vi nämligen nycklarna till nya huset. Idag blir det vårt på riktigt. Idag börjar det!


- iPhonemelie

onsdag 27 januari 2016

5 saker som...

... gör mig på gott humör just denna helt vanliga onsdag...

1. Jag har nyss lagat en mycket mycket god korvstroganoff! Med mycket kärlek och massa gott i blev den helt ljuvlig! Eftersom matlagning inte riktigt faller under mina intresseområden är det ju såklart väldigt roligt när jag väl lyckas!

2. Jag har hittat digistivekex med mörk choklad på. Ok, detta inser jag är både bra och dåligt med tanke på att jag köpte dem igår och halva (jag vet!!!) paketet är slut redan. Men hjälp vad goda de är!

3. Jag ska på pysselträff ikväll och vara social med andra vuxna. Det är roligt!

4. Jag lyckades trots min trasiga kropp och stora mage klippa mina tånaglar idag! Emelie - graviditet: 1-0! (Eller egentligen kanske 1-57, men idag fokuserar vi på det positiva vi varit med om!)


5. På fredag får jag fikabesök och ska äntligen få baka den där banoffeepajen jag smakade förra helgen och inte kunnat sluta tänka på sedan dess. På riktigt, jag har drömt om den till och med. Min besatthet av bakverk och söta saker är inte normal jag förstår det men av alla fem saker på listan gör den där pajen mig nästan mest lycklig.

Så en helt vanlig onsdag men massor att vara glad över. Härligt!


- iPhonemelie

lördag 16 januari 2016

Alltså på riktigt...

Hej alla människor i Sverige, eller ja, alla människor i de kallare delarna av världen över lag. Jag ville bara säga att man inte måste vara så fruktansvärt käck och nitiskt släpa ut hela familjen till pulkabacken i -22 grader. Man får tycka att vid en viss gräns blir det helt enkelt för kallt, för alla inblandade. Man får tycka att det inte finns det minsta mysigt med denna isande idiotkyla som letar sig in i varenda vrå av ditt innersta och man får avsky snön som trots de varmaste av skor lämnar fötterna som tunga, stelfrusna isklabbar som gör så ont att du går som en anka. Man får absolut hata det och istället välja att gå i ide! Det är helt ok och gör dig inte till en sämre förälder eller människa.

Jag hatar att vara ute när det är kallt. Absolut hatar det. Det behöver inte ens vara -20 utan allt som biter obehagligt i kinderna och kyler ner mina fötter och händer går bort för mig. Det kommer aldrig att bli annorlunda med den saken och jag har inga som helst ambitioner på att försöka ändra mig på den punkten. Jag är en bra förälder på många sätt men att släpa ut mina barn i kylan och plågas varje minut är inte en av sakerna jag är bra på. Alls.

Men vet ni va, det stör mig inte det minsta. Ni som gillar det där med stelfruset snor, kinder som bränner som eld, fingrar som inte går att räta ut och tår som krampaktigt kämpar för överlevnad kan få göra det där helt själva. Så sitter jag här inne med två stickade tröjor, en halsduk och en varm kopp kaffe istället. Ha det så kul!



- iPhonemelie

tisdag 12 januari 2016

Graviditet nummer 3...

Denna graviditet har utan tvekan varit den jobbigaste. Mycket mera illamående, väldigt tidig foglossning, sammandragningar mycket tidigt, smärtsamt åderbrock, konstant nästäppa, muntorrhet, förvärkar onda så jag måste andas mig igenom dem redan 7 veckor innan förlossningen och nu kom näsblod och lite ischiaskänningar också såhär i sluttampen. Dock håller sig fötterna bättre än vad de skulle kunna, vilket förvånar mig.

Jag hinner inte alls tänka lika mycket på bebisen nu eftersom vi först ska hinna med en flytt innan den ska komma ut. Fokus är mer på flyttrens och packande än att ligga och dagdrömma om det lilla pyret där inne.

Och ändå, trots all flyttstress och alla krämpor och besvär, är det så mysigt när den rör sig där inne eller hickar. När jag påminns att det är ett litet liv där som snart ska komma ut och bli min älskade bebis. Det är en ofattbart underbar känsla som gör att det jobbiga med graviditeten ändå bleknar rätt snabbt.

Den 27/2 är den beräknad att komma ut, jag tippar dock på att den kommer på skottdagen. Vore mer likt mig att pricka in födelsedag på en "inte helt vanlig dag" så att säga. Storesyrrorna får dela samma födelsedag och den här får bara fylla var fjärde år. Håller i alla fall tummarna att den stannar kvar där inne tills vi flyttat klart, sen är det fritt fram. Det ska bli så spännande att få träffas!






- iPhonemelie

söndag 3 januari 2016

Till arkivet...

Den 2/1 2016, konversation mellan Lotta och mamma vid nattning:

Lotta: mm, min mamma. Du äj min bästa mamma. Vi ska aldjig vaja fjån vajandja och jag ska alltid bo hos dig.

Nu finns det nedskrivet Lotta min vän. Ett muntligt kontrakt gäller lika starkt som ett skriftligt så nu är det bestämt. Du ska alltid bo hos mig och vi ska aldrig vara ifrån varandra. Skönt så.



- iPhonemelie

lördag 26 december 2015

En sista milstolpe...

Jag må vara en mycket blödig och larvig förälder men i förrgår kväll lämmade min minsting det sista spåret av liten till tomten, napparna. Hjälp vilken total sorg det var. Hon har varit medveten om det och pratat om det länge men när det var blodigt allvar var det otroligt jobbigt för henne. Jag låg bredvid och kramades, sjöng, tröstade, läste om Nejlika som slutade med napp, kliade på ryggen och strök i pannan. På utsidan lugn och trygg för henne och på insidan slets hjärtat itu av hennes sorg.

Och ändå... kunde det varit mycket värre. För mellan gråtattackerna busade vi och skrattade så helt otröstlig var hon ju inte. Och till sist somnade hon lugnt i min famn, men varje tår gjorde ont i hjärtat ändå. Jag brottades med huruvida det var nödvändigt att låta henne gå igenom detta eller om vi skulle strunta i det och låta henne fortsätta ha den då hon sover trots tandläkarens rekommendationer. Jag höll i för någon gång måste hon ju sluta och hon är 3 1/2 nu. Men hade hon gråtit otröstligt hela de nästan två timmar det tog att söva henne hade jag nog aldrig gjort det.

Igår kväll var det redan bättre. Det var inte helt sorgfritt och lite gråt fick tröstas även igår, men mycket mycket mindre i alla fall. Men det är jobbigt för henne det här, mycket jobbigare än vad det var för Penni. Hon förlorar sin första kärlek kan man väl säga och man får vara ledsen och sörja en sån sak tycker jag.

Min älskade lilla. Nu är hon stor.









En liten stor.

/iPhonemelie

onsdag 16 december 2015

Till Penni.

Hej Penni, det är mamma. I skrivande stund är du lite över fem år och hjälp vad mycket du lärt dig under senaste halvåret! Du har lärt dig läsa och skriva, alldeles själv! Du ljudar ut ord och kan förstå vad du läser (ord med svårare stavning är ju lite knepiga förstås) och du kan ljuda dig fram till att skriva det mesta nu. Hur du lärt dig det har jag ingen aning om men du har alltid varit väldigt intresserad av bokstäver, ända sen du var pytteliten och spelade ett bokstavsspel på Ipaden.

Just nu vill du allra helst sitta i ditt rum och rita, skriva eller hålla på i en pysselbok. Det kan du göra länge, länge, länge. Jag tror att du är inne i en period nu där du gärna tar en paus och ritar själv för att få lite lugn och ro runt omkring dig. Här hemma är det ju dock lite svårare för du har en syster som gärna vill göra samma saker som du gör. Men ofta vill du leka med henne också, mycket lego eller mamma, pappa, barn är på tapeten.

Du älskar smålego nu, det är absolut det roligaste legot och du gillar att få större saker som man ska bygga ihop tillsammans. Du är riktigt duktig med och har bättre tålamod än din mamma oftast. Det är snart jul och i julklapp har du önskat dig smålego och glitterpennor.

Du går i 5-årsgruppen på förskolan och älskar att vara där. Varje dag frågar du om du ska dit imorgon och när jag säger ja utbrister du "yes!". Det är härligt tycker jag. Du leker med alla barn men bästisarna är Tyra och Filippa och dem pratar du väldigt mycket om hela tiden. Det senaste nu är att du vill sova över hos dina kompisar, det frågar du ofta om. Får se om vi kan få till det någon gång snart. På utvecklingssamtalet på förskolan sa de att du är väldigt snäll mot alla, du retas aldrig eller är dum på något sätt. Däremot har du lite dåligt tålamod när saker inte går som du vill, exempelvis om du pysslar eller ritar eller om det är kallt ute. Det gillar du inte. Det har du tyvärr ärvt av mig, jag ber om ursäkt för det dottern min.

Du är en väldigt hjälpsam och snäll tjej här hemma som är mån om att vi andra ska må bra. Nu när jag har en bebis i magen och inte kan böja mig ner hjälper du mig direkt om jag tappar något eller behöver något på golvet. Samma sak med att hämta saker eller hjälpa mig med annat jag kan behöva hjälp med. Dock är det lite svårt att hitta kraften att orka städa upp när du och syster stökat till men oftast är det du som faktiskt tar tag i det sen när man säger till er på skarpen. Du vill aldrig, verkligen aldrig att någon ska bli arg på dig. Det tycker du är jätteobehagligt och då gråter du stora tårar.

Den här bebisen i magen tycker du är mycket spännande. Du pratar ofta med den och sjunger för den och varje gång du gör det så rör den sig i magen. Det är så mysigt tycker jag. Du säger ofta att du längtar efter den och vill att den ska komma ut nu. Du är en fin storasyster till bägge dina småsyskon.

Det roligaste du vet är att få främmande. Vem som än kommer tycker du är rolig och efter ett par sekunder har du redan bjudit in den till ditt rum eller visar något du gjort eller så. Senaste var pappan till tjejen som ska köpa vårt hus som du efter 10 minuter satt fast vid benet på och busade med fast du aldrig sett honom förut. Du är nog lätt att tycka om för du är väldigt inbjudande och du tycker mycket om folk.

Du är fortfarande mycket gosig och mysig med oss och gillar att kramas och sitta nära. Den biten älskar jag och den kommer jag att hålla fast vid så länge det går! Ibland är du lite trotsig och blir sur, speciellt mot din lillasyster, men det är inte alls så farligt ändå. För det mesta är du min glada, busiga, spralliga, snälla, mysiga 5-åring som jag älskar ända upp till må en och tillbaka!











/iPhonemelie

måndag 14 december 2015

Stora saker på gång!

Nu händer det grejer i livet minsann! Bebis på ingång i slutet av februari och i början går flyttlasset från vårt älskade lilla hus och till ett nytt fint hus att växa i och älska. Det känns underbart spännande och roligt och i skrivande stund sitter jag i mitt soon to be nya kök medan en besiktning av huset pågår runt mig.

Det känns... lite obeskrivligt bra! Nästan för bra för att vara sant faktiskt och jag är helt säker på att vi kommer att trivas jättebra i vårt nya hus. Jag har samma känsla nu som när vi köpte vårt hus, jag kan inte tro att jag ska få bo här! Jag antar att det är den bästa känslan att ha vid ett sånt här stort beslut.

Välkommen hem till min altan i sommar, kan eventuellt bli ganska trevligt va?


- iPhonemelie

lördag 28 november 2015

Till Lotta.

Hej Lotta, det är mamma. Det har gått ett litet tag igen och du har hunnit fylla 3 hela år! Stora tjejen har du verkligen blivit!

Du går nu på stora avdelningen på förskolan och trivs alldeles utmärkt. Du springer oftast glatt in när jag lämnar dig och är alltid i full fart när jag kommer och ska hämta. Du gillar alla barn på förskolan men vill helst leka med Penni och de andra stora barnen säger dina fröknar.

Hemma leker du mest och helst med Penni och allra helst "mamma, pappa, barn". Annars ritar du mycket eller leker med någon leksak för dig själv. Du är inte så förtjust i att vara själv men ibland glömmer du bort dig och kan sitta en lång stund i ditt rum och leka med något innan du inser att du är ensam. Du är ganska olik din syster för då hon vill vara prinsessa i de flesta lekar vill du vara Spider-Man, Hulken eller pirat och när du får önska dig saker i affären vill du oftast ha ljussvärd, pilbåge eller en superhjältedocka. Det är ofta mycket fart i dig när du leker.

Du har nu en låtsaskompis som heter Emil och ibland får hans syster Ida också vara med när du berättar vad för tok ni gjort. Allt som man inte får göra har Emil oftast gjort och en gång, har du berättat, har Emil sagt skit! De bor i Västerås och går på din skola och deras mamma heter Lena i förnamn och Lotta i efternamn. Varje dag flera gånger berättar du något som du och Emil har gjort tillsammans.

Du vill inte somna själv än utan vill ha någon bredvid dig, men du somnar alltid på under 5 minuter. När du ska sova vill du ha din snutte, napp och så många gosdjur du kan få plats med bredvid dig. Om bara en månad ska du lämna alla nappar till tomten, det blir spännande! Det är alltid otroligt mysigt att få vara den som lägger dig, jag älskar att tjuvkolla och se dig somna. Ofta ligger jag kvar en längre stund bara för att titta på dig och lyssna på dina sovande andetag.

Du pratar som om du vore vuxen förutom att bokstaven R fortfarande blir J, vilket jag gillar för det låter så gulligt! Det är på något vis det enda jag har kvar av min lilla Lotta känns det som. Du har börjat intressera dig för bokstäver och skriver gärna nu. Säkert eftersom storasyster älskar att skriva och läsa och allt storasyster gör vill du också göra.

För det mesta är du glad men kan ha ett riktigt humör också. Du kan bli väldigt arg och sur om du inte får som du vill, även om jag tycker att det minskat avsevärt nu på senaste tiden. Nu är du mest sprallig, busig och glad. Du är ett sånt där barn som man blir glad av att vara med för du är så rolig!

Du är hjälpsam ibland men när det kommer till att städa är det verkligen inte alltid du är så intresserad av att vara hjälpsam. "Jag kan väl inte ojka städa allt det däj, jag äj ju baja ett bajn!" brukar du säga då. Smart är du fast du bara är ett barn!

Fortfarande är du gosig, vilket jag älskar! Du vill ofta sitta i knä och vara nära och gärna kommer du och kramas och pussas och säger: "mm min bästa mamma!" Då smälter hela jag av värme och kärlek som nästan svämmar över.

Varje dag får du mig att skratta och varje dag får du mig att känna att jag är så full av kärlek till dig att jag nästan spricker! Min älskade, älskade Lotta.



















- iPhonemelie



fredag 26 juni 2015

Västkusten anno 2015!

Helt plötslig föll lusten på att skriva ner några rader här igen. Jag och tjejerna är i Lysekil hos mor och far medan pappan jobbat sin sista vecka nu innan semestern. Här är också bror, fru och lilla Alexander, jordens mysigaste bebis verkligen.

Hemma regnar det och är träligt, här skiner solen mot en klarblå himmel. Ljuvligt har vi det! I år med...


















- iPhonemelie

torsdag 2 april 2015

Till Penni.

Hej Penni, det är mamma. Nu är det ett år sedan jag skrev ett sånt här brev till dig och du är nu 4 1/2 år. Stora tjejen med andra ord. Nästa gång du fyller år fyller du en hel hand och ska få ha ett eget specialkalas, något du pratar en del om redan nu. I nuläget har du bestämt att du vill ha ett badkalas i Kolsva badhus.

Man märker att du blivit stor nu för du pratar och resonerar om saker och tänker mycket på olika saker. Det är väldigt roligt att prata med dig och lyssna på vad mycket både stora och små tankar som ryms inuti just nu. Ett tag här har det varit en del funderingar om döden då både Kjell och Göran dött nyligen. Du har funderat mycket på om de är i himlen och ifall de leker med Jesus och Maria som du vet också är döda för det har ni nog pratat om på förskolan.

Du leker fortfarande allra mest med ditt duplolego. Det kan du göra hur länge som helst! Du bygger olika hus, torn, flygplan eller andra figurer och sen leker du med alla duplogubbarna. Länge kan du sitta nöjd alldeles själv i ditt rum och leka med dem. När du inte leker med duplo tycker du om att rita eller klistra, pussla eller spela spel. Det sistnämnda är nästan favoriten just nu och du älskar när någon vill spela med dig. När exempelvis Filippa är här leker ni mycket mamma, pappa, barn med dockorna eller klär ut er och du och Lotta leker en hel del mamma, pappa, barn också med era dockor. Du pratar nu också mycket om Tyra på dagis, henne leker du mycket med och ni lyser riktigt när ni ser varandra på mornarna.

Du är väldigt snäll Penni och tänker snällt märker jag. Du gör aldrig någon illa och är aldrig dum mot någon annan, inte ens lillesyrran längre fastän hon ofta styr och ställer om allt. Så fort hon skriker eller gråter tycker du att det är så jobbigt att du oftast ger dig direkt i era bråk. Om Lotta är ledsen erbjuder du dig direkt att hämta nappen eller ett gosdjur eller något sådant för att muntra upp henne igen. Du är otroligt snäll mot henne.

Fortfarande är du lite försiktig av dig, du kastar dig inte på något du inte vet att du kan utan känner dig sakta för så att du inte gör dig illa. Men du blir modigare och modigare och häromdagen såg jag dig minsann på bild i ett träd på förskolan. Jag tycker att det bara är skönt att du är lite försiktig, det får du gärna fortsätta att vara. Vid stora folksamlingar brukar du också kunna vara lite försiktig. Inte egentligen blyg för du pratar gärna med människor och gömmer dig inte bakom mig eller pappa, men du är heller inte den som härjar på som en virvelvind. Du är lite lugn och försiktig helt enkelt. I alla fall i början.

Du är väldigt full av kärlek min dotter. Jag undrar ofta hur så mycket kärlek kan rymmas i en så liten kropp. Du säger så fina saker till oss och de du älskar berättar du det gärna för. Det värmer så fint i mammahjärtat att höra de orden från dig.

Jag tycker om att jag ofta ännu får ha dig nära mig. Du sitter gärna och myser i famnen och vill absolut somna bredvid, helst så nära det går och gärna med din hand i min. Du skulle nog helst vilja ligga så nära och prata halva kvällen och försöker för det mesta att dra ut på pratstunden så länge du kan innan vi somnar. Jag tror att du tycker om att ha min fulla uppmärksamhet utan något annat i vägen. Vi ska kanske göra mer saker ihop, bara du och jag.

Jag älskar att höra dig skratta och alltid när du gör det sådär riktigt mycket så får du hicka. Det är lite mysigt tycker jag. När du gråter kommer det stora tårar och det skär i hela mig. Fortfarande. Jag kommer nog aldrig bli van med det. Du vaknar varje dag med ett stort leende, det har du från mig. Det kan vara bland det härligaste sätt att starta en dag att få se ditt rufsiga kritvita hår och det där mysiga god morgon-leendet.

Penni, jag älskar dig så mycket att det nästan gör ont. Det kommer jag alltid att göra, vad som än händer. Du har alltid, och jag menar undantagslöst, alltid din mamma att luta dig mot.








- iPhonemelie

fredag 27 mars 2015

Till Lotta.

Hej Lotta. Det är mamma. Du har nu hunnit bli två och ett halvt år och är nu en riktigt stor tjej. Det finns egentligen inget kvar av lilla Lottabebisen nu även om du gärna leker bebis mellan varven.

Det du leker med mest här hemma nu är utan tvekan storasyster Penni. Ni leker mamma, pappa, barn i er egen version där det oftast är en mamma och en bebis eller en lillasyster och en storasyster. Alltid när ni leker det stänger ni in er i ditt rum och nu har vi förstått varför. Den som är bebis har napp i munnen och det vet både du och Penni att ingen ska ha när man leker så därför gömmer ni er. Det blir en liten hemlis som ni delar ni två vilket gör att pappa och jag inte kan göra annat än att le åt det.

Annars leker du gärna med alla små figurer här hemma, de som bor i Pippihuset, fiffihuset och såklart gärna med alla plastfigurer från Frost. Den filmen är en favorit just nu och du leker hela scener med fulla repliker och allt.

Du är ett charmtroll utan dess like och har lätt till bus och skratt. Du kan få vem som helst att le när du tokar dig, dansar, sjunger eller berättar något väldigt allvarligt. Du är otroligt söt när du är sådär dramatisk i uttrycket. Du pratar helt obehindrat vilket gör att man ibland tror att du är äldre än du egentligen är.

Det här med kan själv är stort just nu och du kan bli tokig när det inte går. Då får man inte heller hjälpa fastän du faktiskt inte kan själv. "Ja äj ju en stoj sej nuuu!" säger du i total frustration när du ska förklara att du kan själv. Mycket kan du också göra helt själv nu men en del är lite trixigt än, som ta på sig alla kläder eller hälla i mjölk i glas eller klättra upp i stora sängen (vilket du klarar för det mesta nu faktiskt!).

Du är en otroligt bestämd ung dam! Du kör med storasyster och vill bestämma reglerna i alla lekar. Oftast låter hon dig det eftersom hon är lite rädd för ditt... ska vi säga lite mer hetsiga humör. Häromdagen sa du till mig "mamma, häj äj det jag som föjstämmej!" När jag frågade vad det var du bestämmer specifikt sa du lite coolt "ja föjstämmej pjeeeecis allting!" Igår berättade din pappa att du äntligen låtit Penni fått bestämma något! Du sa "Penni, nu fåj du föjstämma! Å du föjstämmej att ja fåj föjstämma!" Slutdiskuterat. Så ja, det kanske blir en liten chef eller dylikt av dig då du blir stor. En som föjstämmej både åt sig själv och åt andra.

Det mysigaste jag vet är det du gör när vi ska sova. Då tar du din lilla varma hand och stryker mig fint på kinden. Vi tittar på varandra och sen viskar du något och det kan vara vad som helst, ibland att du älskar mig och ibland att den blåa nallen har gått sönder men det spelar ingen roll vad du säger, stunden är så fin. Sen pussar du mig på munnen och vi säger god natt och så somnar du i mina armar. Den stunden älskar jag verkligen!

Varje dag med dig är spännande Lotta. Varje dag får jag se nya sidor hos dig känns det som och för varje vecka som går blir du större och större. Du är en härlig, rolig, mysig, bestämd, ilsken, kärleksfull liten 2 1/2 åring som jag älskar bortom ord.














Puss och kram från mamma


- iPhonemelie

tisdag 3 mars 2015

En gång var det alldeles tyst...

I söndags var barnen helt slut efter en mycket aktivitetsrik helg med två sena kvällar i rad. De ville helt enkelt inte göra något särskilt och rätt vad det var insåg jag och Jens att vi suttit med en kaffekopp i handen och pratat med tyst runt omkring oss ovanligt länge. Jag anade oråd och gick och tittade men bägge barnen lekte i lugn och ro i var sitt rum alldeles nöjda. Eftersom det var första (möjligen även sista) gången det hände var det tvunget att dokumenteras!

Så här är Penni och Lotta, lekandes i lugn och ro i var sitt rum! Förvisso gömmer sig Lotta från oss för att få ha nappen i munnen ifred, men ändå!





- iPhonemelie