En sista milstolpe...

Jag må vara en mycket blödig och larvig förälder men i förrgår kväll lämmade min minsting det sista spåret av liten till tomten, napparna. Hjälp vilken total sorg det var. Hon har varit medveten om det och pratat om det länge men när det var blodigt allvar var det otroligt jobbigt för henne. Jag låg bredvid och kramades, sjöng, tröstade, läste om Nejlika som slutade med napp, kliade på ryggen och strök i pannan. På utsidan lugn och trygg för henne och på insidan slets hjärtat itu av hennes sorg.

Och ändå... kunde det varit mycket värre. För mellan gråtattackerna busade vi och skrattade så helt otröstlig var hon ju inte. Och till sist somnade hon lugnt i min famn, men varje tår gjorde ont i hjärtat ändå. Jag brottades med huruvida det var nödvändigt att låta henne gå igenom detta eller om vi skulle strunta i det och låta henne fortsätta ha den då hon sover trots tandläkarens rekommendationer. Jag höll i för någon gång måste hon ju sluta och hon är 3 1/2 nu. Men hade hon gråtit otröstligt hela de nästan två timmar det tog att söva henne hade jag nog aldrig gjort det.

Igår kväll var det redan bättre. Det var inte helt sorgfritt och lite gråt fick tröstas även igår, men mycket mycket mindre i alla fall. Men det är jobbigt för henne det här, mycket jobbigare än vad det var för Penni. Hon förlorar sin första kärlek kan man väl säga och man får vara ledsen och sörja en sån sak tycker jag.

Min älskade lilla. Nu är hon stor.









En liten stor.

/iPhonemelie